Om platser kunde tala - legender och sägner längs med Skåneleden

I södra Sverige finns ett stort antal lämningar och platser av kulturellt och historiskt värde. Många platser är omslutna av mystik och sägner. Kanske får vi aldrig reda på vad som egentligen hänt på dessa platser, men berättelserna om dem berättar en spännande historia i sig.

Det finns många berättelser och sagor om Onsvalakällan. Photo: Apelöga

I södra Sverige finns ett stort antal lämningar och platser av kulturellt och historiskt värde. Många av platserna har väldokumenterad historia, där skildringar ur arkiven målar upp en tydlig bild hur platser uppkom och vad den inneburit för människorna runt den. En del platser är omslutna av mystik och sägner, där det är svårare att lista ut vad som är sant och inte. Kanske får vi aldrig reda på vad som egentligen hänt. Men de är väl värda ett besök för att göra ett spännande stopp på din vandring och låta fantasin flöda. 

Klicka på rubrikerna för att se bilder, läsa mer om platserna och se dem i kartan.

Snibe stua

Mitt i skogen söder om Hällede ligger stora stenblock. I berättelserna om Snibe Stua hittar vi både jättar, troll och snapphanar. Enligt sägnen var det en jätte som hette Snibe som byggt sig ett hem åt sig och sin fru Kitta av de stenblocken. Här levde de i lugn och ro, tills den dag då kyrkorna började byggas. Jättarna Snibe och Kitta ville få ett slut på ljudet av ringande kyrkklockor och kastade ilsket de stenblock som kallas för Bockastenen och Dövrastenen. Deras försökt att tysta kyrkklockorna var förgäves och de flyttade från platsen.

In flyttade då en trollfamilj, som trivdes mycket bra i samvaro med människorna i byn. Tills en dag då trollmor hade ställt en bytta smör på trappen till en av gårdarna och en dräng åt upp smöret för att sedan uträtta sina behov i byttan. Trollen blev arga och som straff dansade de med drängen tills han dog av utmattning.

På 1600-talet fungerade Snibe Stua som gömställe för snapphanar då danskar och svenskar kämpade om Skåne. Idag är grottans mynning blockerad efter ett ras på 1800-talet, men det sägs att innanför finns det en stor sal som.

Kristusstenen

Nordväst om Osby reser sig ett flyttblock som är kluvet itu. Det sägs att vikingahövdingen Sten Ilje gömde sig bakom stenen från ett oväder, då en blixt plötsligt slog ner. Stenen klövs och Ilje dog. 

En annan version av historien dök upp när kristendomen började få fäste i Sverige. I den nya berättelsen sägs Ilje ha förföljt en kristen missionär då ovädret slog till och dödade Ilje. Blixten klöv även stenblocket, och i en fördjupning i stenen uppstod en kristusgestalt. 

Gyllhögarna

Fyra stycken högar står på rad i det platta åkerlandskapet. Den sydligaste heter Lundhög och ovanpå den ligger ett granitblock med ett fotavtryck som blivit inristat för flera tusen år sedan. 

Enligt en sägen så bodde trollen i den andra högen från norr och den tredje hade de som festlokal. När det var fest så stod högen upprest på tre skimrande guldfötter och var upplyst av eldar som trollen tände när de ville fira något speciellt.

Byborna såg till att hålla sig vän med trollen, annars kunde det gå illa. Enligt sägnen var det en dräng som fick syn på två trasiga verktyg som låg på en av högarna. Drängen tog hem och lagade redskapen för att sedan lägga tillbaka dem igen. I sällskap hade han en pojke som körde vagnen. Dagen efter hade trollen lagt ut två kakor som tack för hjälpen, drängen åt upp den ena kakan men pojken fnös åt sin och vägrade äta den. Kort därefter blev pojken sjuk, bröt ryggen och dog.   

Onsvalakällan

I skogen finns en naturlig källa vars klara och svalkande vatten gett upphov till en mängd mystiska berättelser. Asaguden Odens budbärare, den svarta storken, sägs ha cirklat över källan. Storken kallades kallades för Odens svala eller Onsvala och skulle kunna vara en skånsk tolkning av Odens två korpar, Hugin och Munin. 

En annan variant av sägnen är att källan använts som offerplats åt Oden. Det sägs att  källan magiska krafter som gör att om du släpper ner ett smycke kan du samtala med självaste Oden.

En tredje sägnen berättar om källan som en mötesplats för hednafolket efter strid. 

Gudahagen

Gudahagen är en mytomspunnen plats med många namn, bland annat Tempelbacken, Gullstringsbacken, Gamle kyrkogård med backar och Kyrkbacken.  Spekulationerna om vad platsen använts till har även de varit talrika – gravplats, kultplats, tingsplats eller offerplats är några av förslagen som dykt upp.

Utgrävningar har visat att Gudahagen faktiskt användes som gravplats redan under bronsåldern. Enligt arkeologer kan det ha stått ännu fler stenar här än vad det gör idag, så många som 250 stycken. Mossen söder om Gudahagen sägs ha använts som offermosse.

Stenarna och det böljande landskapet kring dem har gett upphov till mystik och vidskepelse. Sommaren 1967 påbörjades den första arkeologiska utgrävningen av platsen, varpå en äldre kvinna från byn, ”Gåsa-Karnan”, varnade arkeologerna om att det aldrig skulle gå dem väl om de grävde där. Följande vinter dog utgrävningsledaren.

Södra Ugglarps skeppssättning

En skeppssättning är stenar som är placerade i formation av ett skepp. De kan vara byggda på olika vis med stenarna tätt eller glest placerade, olika storlek, låga stenar i mitten och högre i ändarna, de kan vara stensatta i mitten eller tomma. De kan vara placerade vid gravfält, alltså nära andra fornlämningar, eller så kan de ligga till synes helt för sig själva. 

Södra Ugglarps skeppssättning är Skånes näst största, strax efter Ales stenar. Den är 40 meter lång och 10 meter bred och härstammar troligtvis från järnåldern. Analyser kan visa ungefär när skeppssättningar byggdes, men när det kommer till frågan om varför är teorierna många. Är skeppssättningen en gravplats? Kalender? Kultplats? En symbol eller kanske rentav en portal till andra världar? 

Denna artikel är baserad på resultatet av en kulturarvsinventering utförd av Josefine Larsson (praktikant på miljöenheten, avdelningen för regional utveckling). Källor: Fornsök/Riksantikvarieämbetet samt Gåtfulla Skåne: en guide till mytomspunna platser (Caroline Alesmark & Polgara Järnefelt, 2017).