En del platser är omslutna av mystik och sägner, där det är svårt att ta reda på vad som är sant och inte. Många av platserna har väldokumenterad historia, där skildringar ur arkiven målar upp en tydlig bild hur platser uppkom och vad den inneburit för människorna runt den. Alla berättar en historia om hur människor i Skåne levde förr i tiden.

Klicka på rubrikerna för att läsa mer, se bilder och komma till kartan!

Sporrakulla gård

Mitt i Östra Göinges skogsbygd ligger Sporrakulla. Gårdsanläggningen består av mangårdsbyggnad, mindre bostadshus och tre vinkelbyggda uthus. Landskapet kring gården påminner om 1700- och 1800-tal med hamlade träd, lövängar, hagmark och stengärden. Idag sköts Sporrakulla av Glimåkras hembygdsförening.

Det äldsta skriftliga belägget för byn- och gårdstomten är från år 1584 då "Glimagger Sogen Leihönner Böre Mogensön i Spare Kulle" nämns i "Extra skattemantalslängd" för Helsingborgs Län.

På 1600-talet var det oroliga tider med snapphanar som härjade i bygden. Det sägs att gårdens arrendator Bent Oredtzen tillsammans med femton andra personer var anklagad för att ha hjälpt snapphanar i trakten och försett dem med mat, och för detta stämdes han till tinget.

Arkimedeskruven

Vid vackra Ekenabben finns en nio meter lång och åtta ton tung skruv, Arkimedesskruven. Trots att det ofta går både troll och vättar i skånsk lokalhistoria så är det faktiskt ingen jätte vid namn Arkimedes som har tappat sin borr. Det är ett verktyg för att pumpa vatten!

I slutet av 1800-talet användes skruven till att torrlägga mark för odling. Skruven var driven av ånglok, och placerad i ett rör i vattnet. När skruven snurrar “skruvas” vatten uppåt i röret, och kan tömmas ut. Främst användes Arkimedesskruvar för att få upp vatten ur gruvor. 

Just denna skruv var en av dem som användes för att anlägga odlingsmark av Nosbysjön, vilket idag är stadsdelen Österäng. Sedan 2004 finns den i utemuseumet vid Ekenabben. 

Brydestuan i Finsbo

“Brydestua”  är det skånska namnet på det som annars brukar kallas “linbasta” eller “linbastu”. Ordet kommer från att linet bryts (bryds) i stugan (stuan). Lin används för att tillverka linnetyg och förr var brydestuan ett viktigt redskap i den processen. Linet behövde torkas ordentligt i bastan innan det gick att ”bryta” linet för att sedan kunna spinnas till garn och därefter vävas till tyg. 

Lin är mycket lättantändligt varpå det kom förordningar på 1700-talet om att brydestuorna skulle placeras utanför byarna. Finsbos brydestua ligger sydöst om Båstad och antas vara uppförd runt 1843. Den användes av byborna in på 1910-talet.

Kolerakyrogården utanför Baskemölla

Idag är kolerakyrkogården utanför Baskemölla en rofylld plats. Mitt bland betesmarker, ekar och björnbärsbuskar finner vi den stenomgärdade gravplatsen. 

Koleran kom till Sverige 1834 och skulle komma att drabba landet i nio omgångar fram till år 1873. 37 000 människor dog, av Sveriges dåvarande population på ca 3,5 miljoner.

Sjukdomen nådde det lilla fiskesamhället Baskemölla år 1855, då två försäljare från Västergötland som förde smittan med sig. I byn var det tio stycken som dog, dessa begravdes en bra bit utanför det lilla samhället. Idag står där en minnessten med de avlidnas namn, alla utom ett litet spädbarn som ännu inte hunnit få sitt namn.        

Hovbacken

Skanör och Falsterbo har sedan 1100-talet varit viktiga handelsområden. Det var speciellt den skånska sillen som var eftertraktad då den var tillåten att äta under fastan, och hälften av årets dagar var fastedagar. Det geografiska läget var mycket gynnsamt ur ett handelsperspektiv och gjorde så småningom Skånemarknaden till en av de mest betydande i Norderuropa.

När fiskebodarna skulle byggas togs virket från halvöns kronoskog som även försåg fyren med bränsle. I takt med att skogen avverkades släpptes flygsanden lös, vilken kom att vara en del i varför marknadsplatsen fick stänga. Nådastöten kom på 1500-talet i samband med övergången från katolicismen till protestantismen som resulterade i att sillen inte längre behövdes som fastemat.

Ute på Flommen vid Skanör finns ett gammalt fiskeläge där en källa från år 1927 nämner att det funnits 168 fiskebodar år 1494. De enda spåren vi kan se idag efter dessa bodar är de 60 gropar som vittnar om att här funnits husgrunder. I en av groparna har det påträffats flintspån, järnföremål, keramikskärvor och träkol.

Denna artikel är baserad på resultatet av en kulturarvsinventering utförd av Josefine Larsson (praktikant på miljöenheten, avdelningen för regional utveckling). Källor: Fornsök/Riksantikvarieämbetet, MatsMedeltid.se samt Gåtfulla Skåne: en guide till mytomspunna platser (Caroline Alesmark & Polgara Järnefelt, 2017).